Tyvärr går det inte, av två skäl: 1. Jag är inte i Sverige. 2. Jag känner inte riktigt att första maj-demonstrationen är det mest verkningsfulla verktyget att använda för att fixa det.
Det är som Somar Al Naher skriver på Twitter: Jag känner en viss förvirring inför dagens 1 maj. Firar vi? Demonstrerar vi? Minns vi svunna tider? Drömmer vi om en bättre framtid?
Om det hade funnits en gemensam kampanda, om vi tillsammans var jävligt förbannade och brann för förändring, så hade kanske en demo känts stärkande.
Som det nu är verkar det för de flesta sossar jag känner mer vara plikt eller litet våryra som drar dem till den så kallade demonstrationen, inte deras brinnande engagemang för förändring. Jag minns en gång när jag lyckades locka med mig en mamma från ungarnas nedskurna skola till Humlegården. Efteråt var hon besviken: "De lyssnade ju knappt på talaren, stod mest och skvallrade med varandra. Och varför hade så få gjort egna plakat?"
Egentligen finns det hur många skäl som helst att demonstrera. Till exempel de här 77 000, som Hannah Bergstedt skriver idag i ett utmärkt inlägg. Varför är då plakaten förtryckta? Varför ser medlemmarna 1 maj mest som ett festligt tillfälle att ses och visa sin rörelse respekt? Inget fel i det direkt, men känns det inte litet futtigt? Vad beror det på att inte fler socialdemokrater är heligt förbannade, ja rent av rasande över tillståndet i Sverige och världen? Har de senaste 80 årens reformer givit dem så mycket socialt, politiskt och ekonomiskt kapital att de inte ser alla dem som fortfarande saknar det? Att de som saknar allt detta inte är med i demonstrationståget idag är i alla fall ett som är säkert.
När Branting talade på Gärdet år 1890 samlades 50 000 människor för att lyssna. De bestod till största delen icke-medlemmar, folk som var nyfikna eller bara ville visa sitt stöd. Hade lika många människor samlats i Stockholm idag, så hade det inneburit halva medlemskåren.Tanken att det idag samlas 50 000 nyfikna Stockholmare på Norra Bantorget för att lyssna till Carin Jämtin är tyvärr inte så trolig. De är på sin höjd "supportrar" som vi hoppas ska trycka på Gilla-knappen på Socialdemokratiska Facebook-sidor.
Klassiska folkrörelser, där människor möts för gemensamma beslut eller studier måste vårdas om de ska överleva i en ny tid. Hur vi bäst gör det kan jag inte med självsäkerhet säga. Bara att vi måste träffa mer än varandra. Innanförskapet måste brytas. Även på första maj.
Jag talade om det en gång, i en talarstol i Tornparken i Sundbyberg. Jag tyckte att man kunde peka framåt utan att förlora respekten bakåt. Men det tog hus i helvete. Sedan fick jag aldrig mer vara 1 maj-talare.
1 kommentar:
Vad ska man demostrera mot? Sig själva? Med tanke på S skuggbudget så förstår jag att 1 Maj inte längre är något speciellt. Det är ju inte någon skillnad på S och M längre!
Skicka en kommentar