Vad är det som är viktigt, egentligen?

Berätta! Hur har det haft det? Efter nästan fyra månader till havs med bara några korta hamnvistelser på den långa vägen från Australien till Europa, känns det nästan overkligt att plötsligt befinna sig mitt i storstadshetsen, bullret, trafiken och människor överallt. Alla vill höra hur jag haft det. Ibland känner jag mig social och på prathumör och då går det bra. Radiosnacket med Kattis Ahlström flyter på avslappnat och vi skrattar gott åt den närmast absurda mängd upplevelser jag råkat ut för under seglingen. (Hon är förresten precis så mysig och trevlig som hon ser ut, Kattis. Även om vi båda ser rätt mysko ut på bilden i länken.) Men redan efter ett par dagar är jag inne i ett almanackskaos av möten, luncher, fikningar, "after works" och middagar med människor jag bara "måste" få tid till. Trots att jag nu är "ledig" och får "vila" från seglingen, som var rätt hård på slutet, med galna vågor utanför Kap Verde och rigghaveri som kunde tagit livet av oss, så känner jag mig istället bara tom, stressad och trött. Jag tror inte det är vittnesmålet i arenarättegången, det var trots inte så pressande och jag sätter tyvärr inga särskilt stora förhoppningar till rättsprocessen. Det är liksom hela ... staden. Jag har blivit van att ha mina sinnen öppna; både ögon, öron, hjärta och hjärna. Ska man överleva i Stockholm måste man vara lätt avstängd och avtrubbad, och jag har glömt hur man gör. Jag kan inte stänga av, och det gör mig väldigt, väldigt trött. Trots att jag längtat efter mina hemmakvarter och mina nära och kära. Trots att det stundtals varit så långtråkigt på sjön. Jag kan berätta gång på gång för människor om vad jag varit med om och vad jag lärt mig och de tycker säkert att det är rätt intressant. Jag kan visa kort och de kan tycka det ser spännande ut. Men till syvende og sidst är det bara jag själv som kan förstå. Några nära vänner, och sådana som seglat själva, kan se och förstå. Vänner som känner mig väl tycker att jag förändrats, att jag ser mjukare ut, mer känslig. Långseglaren Milo Dahlman, som jag träffat på ett föredrag säger det bra: Jag har inte blivit en annorlunda person efter långseglingen. Däremot har jag blivit mera "jag". Det som är viktigt för mig är tydligare nu, jag kompromissar mindre. Orden "rädsla" och "möjligheter" har fått ett annat perspektiv." "Vad är det egentligen vi jagar eter? Ibland, när det händer stora saker i vårt liv, kanske vi hinner ställa de där viktiga frågorna till oss själva: Hur lever jag mitt liv? Vad är det som är viktigt, egentligen? Hur vill jag att framtiden ska se ut?"

I flera dagar nu har jag sagt nej, nej och nej, till jobb, styrelseposter och politiska uppdrag. Kanske blir det dock en bok framöver.

Läs Milos bok "Min dröm om havet". Den är full av äventyr, skratt och gråt.

Godiskompisar

På förekommen anledning kommer här en favorit i repris. Den är skriven för snart ett år sedan, den 14/6-11, men jag måste väl vara synsk eller nåt!

Att Swedbank inte längre vill ha sitt namn på arenan i Solna är kanske inte så förvånande. Därför skänker de nu passande nog (?!?) bort namnrättigheterna de hyrt för 153 miljoner i tio år till stiftelsen Friends. Själva förnekar de dock att namnbytet skulle ha några som helst samband med det mutåtal som varit på gång sedan tidigt i våras.
Friends Arena, ja, det ordet får ju en helt ny och djupare innebörd när man tänker på vänskapsbanden mellan herrarna i kommun- och bolagstopparna runt arenan.

Fast riktig vänskap vete sjutton om det kan kallas. De förra har nog mer varit "godiskompisar" åt de senare. De kallades ju så när vi var små, de där ungarna som plötsligt blev poppis när de kom in på skolgården med stora godispåsar, vilket Solnakillen Larsa påminner mig om i ett inlägg på Facebook:

"Att Salminen fått vara med och leka pga av sin intagande och varma personlighet tvivlar jag på. Snarare är det nog så att han som den som sitter på skattebetalarnas pengar blivit vad som brukade kallas godiskompis när jag var liten. Och det med fel killar. Salminen är med all sannolikhet historia och kan med fördel skriva en bok på Timbro där han berättar om vad som är kommunal kärnverksamhet och inte. Jag lovar att stödköpa ett exemplar. Nä, det är PEAB jag vill se med brallorna nere. Dom jävlarna har ställt till med mer elände än alla Salminen i hela världen. Och dessutom skulle kanske fler kommuner kunna lära sig något av det. Till ett åtskilligt lägre pris."

Att AIK är emot namnet Friends arena är väl förståeligt. Då tänker jag dock inte på huliganism eller nåt sådant, utan på sången. Ska de sjunga "We shall overcome" nu, istället för "jag ser hur solen stiger över Råsunda"?

Läs även andra bloggares åsikter om inkompetensens korruption, nationalarenan ,Swedbank Arena, Friends, , mutskandal,korruption, mutåtal, förtroende, godiskompis och annat intressant

Fuskbloggare, myggor och kameler

Det här är inte en blogg. Iallafall om man får tro Underbara Clara, som i tidningen Skriva säger att "bloggar man färre inlägg än ett om dagen kan det knappast räknas som en blogg".

Men konstigt nog, trots att jag envisas med att bara skriva när jag har tid, lust och något viktigt att säga, så fortsätter vänner och bekanta att läsa. Det blir jag både glad och rörd för. Jag trodde att de flesta bara följde mig för att jag var oppositionsråd i Solna, men det blev ännu fler läsare när jag började skriva om mina seglingsäventyr. Trots att jag inte kunde länka, tagga eller ens svara på kommentarer, eftersom jag skickade mina inlägg via satellittelefon. När min dator gick sönder i en storm hade jag inte ens tillgång till ett svenskt tangentbord, men ni orkade ändå läsa. Tack!

Nu har jag jäktat hem för att vittna i mutmålet kring arenabygget i Solna och ska även passa på att avgå formellt på Socialdemokraternas i Solna årsmöte på lördag.

Jag hann hem, vittnesmålet gick OK, även om jag knappt hann tvätta saltet ur håret och ännu mindre förbereda mig på frågorna. Men det är banne mig inte lätt att under ed kunna säga exakt när vilken kostymklädd herre sagt vilka ord, kan jag säga! Särskilt inte efter att ha flugit i 20 timmar efter två stormdygn där både bogsprötet bröts av och vi fick slåss mot ett fritt flygande förstag med 90 kvadratmeter piskande genua.

Tyvärr tror jag inte att det kommer gå att fälla de åtalade juridiskt, även om alla jag möter är förbannade och övertygade om deras skuld. Som jag sade till bl a Byggvärlden och ABC-nytt, så kan det här målet ändå leda till något gott. Jag tror att byggherrarna fått sig en varning och märkt att de har ögonen på sig, och jag tror att andra kommunpolitiker sett vad som kan hända om man sätter sig i knät på byggherrarna.

Det är hög tid att båda parter lär sig skiljelinjen mellan egna pengar och skattebetalarnas. Vissa saker är och ska vara privata intressen, andra är kommunala kärnverksamheter.

• Skolor och äldreboenden = kommunal kärnverksamhet som ska drivas med skattepengar, utan vinstsyfte.
• Eventarenor = kommersiella riskprojekt som måste klara stå på egna kommersiella ben, utan kommunalt stöd. Annars ska de inte byggas.

Håll hårt och ärligt på den gränsdragningen, se till att medborgarna har full insyn i alla avtal och försök för allt smör i Småland undvika långvarigt maktinnehav som leder till nonchalans och girighet!

Att kunna skilja på myggor och kameler är också ett råd jag skulle vilja ge till de ledande herrarna och deras advokater. Enligt media hade flera av de åtalades advokater uttryckt missnöje med att rätten ville kalla hem mig som vittne. Det var en onödig kostnad, tyckte de.

Ehum, undrar vilka som orsakat mest kostnader för samhället; de som orsakat hela rättsfallet, eller ett vittne? Man hade t o m försökt säga att det var olämpligt att låta mig vittna eftersom det då skulle bli politik av det hela. Vänta nu... vilka är det egentligen som låtit kommunalpolitiken sköta något som från början borde varit ett helt privat byggprojekt?

Ja, herregud, det visar bara vilken skev verklighetsuppfattning som ligger bakom hela bygghärvan. Jag säger det igen, långsamt och tydligt: Dagis och sjukvård: skattepengar. Gigantiska multiarenor: Privata pengar. Capisce?

Läs även andra bloggares åsikter om segling, politik, Solna, muträttegång, arenan, nationalarenan, Swedbank Arena, kommunpolitiker, korruption, byggbolag, Friends arena, sockerkompisar, godiskompisar, riktiga bloggare, riktig blogg, vad är en riktig blogg, vem läser min blogg, muta, bestickning, bogspröt, rullgenua, förstag, storm och annat intressant

Lukten av land

Jag skriver detta utan svenskt tangentbord, sa ni far forsoka forsta anda. Min dator har pajat, slutligen, av fukten till havs antagligen. Det kom inte lagligt, sa har efter tva manaders tjanstledighet, som blev tre efter forseningar, utan lon. Men den har anda tjanat mig bra, den kara, kara macbooken. Just nu, i skrivande stund, narmar vi oss land och jag kanner lukten. Det luktar namligen, olika beroende pa om det ar en o eller fastland man narmmar sig. Just har, nara Ilha de Santiago, Kap Verde, luktar det frukt, citrusfrukt, litet at limehallet. Som sa ofta pa den har fullkomligt sanslosa resan kommer vi angora land i kolmorker. Klockan ar 05.30 och det ar fortfarande morkt ute. Enligt kartplottern skulle infarten kantas av tre fyrar, men som sa ofta motsvarar verkligheten inte den ritade bilden. Det ar kolmorkt, som sagt. Vi far hitta in anda. Vi har inte mer diesel an att det knappt racker for angoring och vi kan int eligga och driva till havs tills solen gar upp. Har gar stora
bulk och lastfartyg, de flesta over 250 meter langa, och dem vill man inte komma i vagen for.
Imorgon kvall flyger jag hem till Stockholm i tio dagar, en resa som med mellanlandingar tar nastan 20 timmar. Det var det enda, eller snarare det billigaste som gick att fa tag i, sa det ar bara att tugga i sig. Utan dator lar det bli langtrakigt som tusan, men har jag tur hittar jag nagon engelsk deckare att kopa. Nar jag kommer hem ska jag direkt nasta morgon till Tingsratten och vittna i mutmalet runt arenabygget i Solna. Sedan ska jag hem och ta ett langt bad, det forsta pa tre manader. Oj, vad jag kommer fa skura badkaret sedan! Eller nej forresten, forst ska jag till radiohuset och vara med i P4 Radio Stockholms fredagsprogram med Kattis Ahlstrom. SEDAN ska jag bada!

Vägen är ingenting, målet är allt. Eller hur var det nu?

Vi är fortfarande på väg mot Kap Verdes sydligast belägna ö, Santiago. Enligt beräkningarna skulle vi varit framme idag, men passadvindarna som fört oss hit störs av kusten och vi har en irriterande motvind som försenar oss. Trots att vi lärt oss tålamod under de tre senaste veckorna på öppet hav, till stora delar helt utan vind, gör närheten till land besättningen otålig. Jag skriver listor på saker jag måste göra så fort jag kommer iland. Saker jag måste köpa, människor jag måste kontakta, trots att jag klarat mig utmärkt utan allt detta innan. Det är ett vanligt flyktbeteende vi människor ägnar oss åt när vi får tråkigt. Vi gör upp planer för att ändra på någonting. Om jag bara hade den där snygga väskan, den där snygga magen, en ny man, en liten trea… Det är väl ingen överdrift att säga att det sällan hjälper. Snart upptäcker man att man behöver bygga om köket. Igen.
Jag försöker stilla min otålighet och irritation genom att ägna nattskiftet åt att läsa Mia Skäringers nya bok "Avig Maria". Det är inte lätt, särskilt inte som två japanska eller kinesiska styrmän på närbelägna skepp sitter och blockerar VHF-radions nödkanal genom att vissla och göra pruttljud till varandra. Mia är dock både rolig och klok, och snart hör jag inte idioterna längre.
Hon skriver om samma sak som jag tänker på. Hur vi alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Människor skriver till henne om hur lycklig hon måste vara som bor på en ö, syltande, saftande, bilfri, stressfri, kåt glad och framgångsrik. Men så är det ju inte förstås. Och vill man verkligen kan man flytta ut till en sådan där romantisk ö själv. Kan man inte köpa ett hus, så kan man hyra.
Sådär har jag också tänkt så många gånger; Åh, de seglar jorden runt, tänk om jag bara kunde få göra det också, vad häftigt det vore! Och nu, när jag gjort det jag drömt om, hör jag det från många av mina vänner och bekanta: - Åh, lyckost som får segla en vacker båt till en massa exotiska platser. Tänk om jag också kunde få kasta loss och bara segla iväg, slippa all vardagsstress!
Jo, visst är det både avstressande och härligt ibland. När man får se platser man tidigare bara drömt om, eller när man kan sitta på rufftaket och se magnifika solnedgångar i varma tropiska nätter. Och ändå sitter jag här och gör upp planer på att allt jag ska göra eller skaffa när jag äntligen kommer i land. Vet ni vilka lyckostar ni är som kan äta färsk frukt och grönsaker varje dag? För att inte tala om färsk mjölk och yoghurt! Och tänk att kunna lägga sig i ett badkar istället för att sitta på golvet och kramaktigt hålla i sig i en pytteliten duschkur med tillgång till högst några liter färskvatten. Att kunna gå en promenad, att springa…
Som sagt, gräset är ALLTID grönare på andra sidan.
Målet är ingenting, vägen är allt, sjöng Robban i sin sång. Hoppas han och alla ni andra kan njuta av vägen. Jag vet inte vart min väg leder efter att den här färden är slut, men jag är säker på att det blir omväxlande. Om några dagar ska jag flyga hem till Solna och vittna i mutmålet runt arenabygget och avsluta mitt uppdrag som oppositionsråd. Efter att min efterträdare valts på årsmötet den sista mars reser jag tillbaka och avslutar båtleveransen till Frankrike. Sedan får vi se vad som händer. Imorgon når vi i alla fall förhoppningsvis Kap Verde och då ska jag… jag vet inte? Kanske äta en stor sallad.

Plötsligt ar allting brunt

Plötsligt är det vita däcket alldeles brunt. Jag forstar ingenting. Hur har det kunnat bli sa smutsigt? Sedan ser jag. Det är sand. Sand fran Afrika. Hur den kan ha flugit sa langt ut över havet vet jag inte, men här är den iallafall.

Heja Sverige!

På båten pågår just nu en diskussion om vilket land som är bäst. När vi befann oss utanför Guinea Bissuas kust och tvekade huruvida vi skulle våga gå in mot huvudstaden Bissau för att tanka, kontaktade vår kapten sitt hemlands ambassadör, som var väldigt hjälpsam och t o m gav oss sitt privata nummer.
Allt detta medan jag skrev till bloggläsarna och fick massor av kanonbra råd, som snabbt avgjorde saken. Vi ändrade genast kurs mot Kap Verde, dit vindarna var förliga och vi inte behövde motorgång för att nå. Dieseln var nu så gott som helt slut och vi införde dusch- och datorförbud, (som kräver generatorgång, vilket också kräver diesel).
Morgonen därpå hade dock mitt nödrop nått även Sveriges ambassad i Lissabon, som ansvarar för de diplomatiska förbindelserna med Guinea Bissau. Helt plötsligt ringde det nämligen på båtens satellittelefon: "Hej, jag ringer från ambassaden. Hörde att ni hade problem". Ambassadsekreteraren blev lättad att höra att vi redan ändrat kurs, och kom sedan med massor av goda råd och kontaktuppgifter till konsuln på Kap Verde om vi skulle få några problem.
HA, det kallar jag utlandsservice det! Fasen, vad jag gillar Sverige! Andra delar av besättningen såg tämligen imponerade ut, kan jag säga. Ända tills i morse, då det kaptenen kontaktade sin ambassadör igen för att meddela att vi inte längre befann oss i Guinea Bissaus vatten. Den kvinnliga ambassadören svarade att det var klokt, men om vi kom i närheten igen, t ex till Dakar, skulle hon mer än gärna erbjuda att vara vår värd där.
OK då, andra länder har toppenambassader också! Jag tror emellertid inte att vi ska ta henne på orden. De där farvattnet verkar inte säkra någonstans. Läs bara det här mailet, som jag fick från min kusin bosatt i Frankrike:
"Hej Johanna,
Min man har pratat med sin kontakt (som är högt placerad inom militären och
välinformerad).
Han sa att ni är i ett enormt riskfyllt område med mycket pirater mm. Ni
måste absolut ta er därifrån så fort som möjligt och definitivt inte gå in
till Guinea-Bissau.
Vad ni bör göra är att hitta militära fartyg (franska, spanska, what ever)
som är i området genom AIS, ta radio kontakt med dom utan att uppge er
position (piraterna lyssnar av all radiotrafik) och be det militära fartyget
att dom kontaktar er. Deras radionkommunikation kan inte avlyssnas.
Det finns tydligen flera franska fartyg och även spanska så dom bör inte
vara svåra att hitta. Be dom om hjälp och råd, men tala inte om att ni är i
svårigheter om ni inte är absolut säkra på att ni inte är avlyssnade. Om
piraterna vet att ni har problem, t ex slut på dieseln, så kan ni vara
säkra på att dom snabbt är där."

Har man inget Internet,är det livsviktigt att ha vänner

Vad säger man? TACK!
"Vad hade jag gjort utan er?", brukar man sedan lägga till litet klädsamt.
Den här gången menar jag det dock. Bokstavligt.
Vad hade hänt om jag inte hade fått alla de mail med information om situationen i Guinea Bissau, som jag fick efter att ha skickat ut en vädjan på bloggen då vi befann oss utan vind och bränsle utanför kusten till detta obekanta land? Det vågar jag inte ens tänka på. Jag bara skrattar hysteriskt när jag läser.
Fast det var söndag kväll, den veckodag då bloggar får minst antal besök, strömmade det in mail med viktig info. Livsviktig faktiskt, märkte vi när jag läste upp informationen för resten av besättningen. Faktum är att kaptenen gick ut och ändrade kurs mot Kap Verde innan jag hade hunnit läsa mer än ett fåtal. Varför förstår ni säkert efter att ha läst några utdrag här nedan*.
Nu går vi mot Ilha De Santiago alternativt Sal. Vi kommer inte hinna till Kanarieöarna i tid till mitt flyg till Stockholm och muträttegången den 22/3. Den biljetten får anses förverkad. Men jag får försöka leta upp något flyg Sal-Lissabon, Lissabon-Stockholm eller möjligen om det finns någon flyglinje mellan Kap Verde och Kanareiöarna?
OK, jag ska inte besvära er med att be om fler tjänster, utan återigen TACK alla Internetvänner och i verkliga livet. Ni är verkligen livsviktiga! Det här är landet där vi tänkte gå in och tanka:
· Guinea Bissau är ett våldsamt och kriminellt land, en äkta narkotikastat. Ett av världens fem fattigaste länder, med störst inkomstklyftor, vilket bidrar till våldsfrekvensen. (För ett par år sedan hade man en negativ BNP per capita!) Vita europeer är särskilt utsatta "and will be singled out by natives seeking to enact racial crime". (Visste fan inte hur jag skulle översätta den meningen utan att den lätt helt galen!!!)
· Betecknas av FN som en av världens främsta införselportar av narkotika till Europa. Chefen för flygvapnet anses vara landets största knarkbaron.
· Politiska spänningar utbröt för tre veckor sedan efter att chefen för flottan attackerat militärchefens högkvarter. Efter att den gamla presidenten dött nyligen kommer val att hållas nästa helg, den 18 mars. Oroligheter mellan folk och polis och även mellan polis och militär har rapporterats i samband med demonstrationer nyligen, inkluderande tårgas, stenkastning och bränder. Följ noga lokala nyhetsrapporteringar innan beslut att åka dit.
· Med anledning av det rådande säkerhetsläget avråder UD från resor som inte är absolut nödvändiga. Vanliga försäkringar kan inskränkas p g a detta. Meddela närmaste ambassad om du finns i området.
· Odetonerade landminor ligger kvar över hela landet, trots försäkringar om motsatsen.
· Se upp för vilda djur och okörbara vägar.
· Oljetransporter har stoppats flera gånger de senaste åren.
· Öarna utanför kusten används som bas för knarksmugglingen, där flygplan droppar laster som plockas upp av snabba motorbåtar.
Jäpp, det var precis bland de öarna vi hoppades finna en schysst sjömack!
Om vi inte haft satellittelefon ombord, som man kan maila blogginlägg med, och om inte ni hade läst bloggen och haft tillgång till blixtsnabb information via Internet, då hade vi varit på väg dit nu. Vi befinner oss fortfarande på landets territorialvatten, så man får väl meddela ambassaden då, och se upp för lågtflygande plan och snabba motorbåtar. Och hålla de vitaste besättningsmedlemmarna under däck.

Öh, var kan man tanka i Guinea Bissau?

Aldrig har jag saknat Internet så mycket och aldrig har jag ångrat så enormt som idag att jag aldrig tar mig tid att läsa utrikessidorna.
Är det någon som vet om det pågår någon väpnad konflikt i Guinea Bissau?
Någon uppkopplad vänlig själ som kan kolla det finns någon lättillgänglig hamn där de säljer diesel i detta land?
Vad UD har för helgnummer så vi kan kolla vilka nationaliteter som de eventuellt kräver på visum?
Som svensk är man ju välkommen i princip överallt, men vi har en isramerikan ombord som tyvärr har israeliskt pass och han verkar tveksamt road av att komma i närkontakt med fientligt sinnad muslimska grupperingar som eventuellt kan finnas där. - Äh, oroa dig inte, tänk på Antebe-fritagningen i Uganda på 70-talet, den klarade ju Mossad galant! försöker en besättningsmedlem trösta.
Hm. Nja, vi skulle nog behöva veta mer innan vi vågar oss på en sådan operation. Men vi har bara soppa kvar för ett par dagar och en envis motvind, så nu har vi vänt kursen mot Bissau.
Håll tummarna för oss, och skicka gärna all info du har till saba@amosconnect.com
Tack på förhand,
Johanna
P.S. Du får gärna kommentera här på bloggen, men jag har som sagt inte Internet ombord, så jag kan inte läsa kommentarerna förrän jag kommer i land. Detta skickar jag via satellit-telefon-mail. Fråga mig inte hur det funkar. Långsamt är det i alla fall. Och dyrt. Så om du mailar mig, SKICKA INGA BILAGOR!
D.S.

Om vikten av att skilja stort från smått

Medan vännerna därhemma idag ägnar sig åt att diskutera om rätt låt vann, så diskuterar jag och mina arbetskamrater mest hur vi ska lyckas leverera den här båten i tid. Fjärde dagen efter ekvatorpassagen, fortfarande knappt en krusning på den vattenytan och nu börjar bränslet ta slut. Tre dagar till räcker dieseln, sedan måste vi in mot Afrikas kust och hitta någonstans att tanka, annars är vi körda. Någonstans som inte är en krigszon helst. Igår passerade vi Sierra Leones territorialvattengräns. På tur står Guinea och Guinea Bissau. Först om två dagar kan vi nå Senegal eller, möjligen, Gambia.
Vad gör man? Ber till vädergudarna? Det måste jag erkänna att jag redan gjort.
OK, det är inte livshotande. Att lära sig skillnaden mellan vad som är viktigt och vad som inte är det, lär man sig snabbt när man är utelämnad åt vädrets makter mitt ute på en stor ocean. Men det vore, hm, bra om båten kunde levereras i tid (den ska tillbaka till varvet i Frankrike där den byggdes för reparation av stora byggfel och garantitiden går ut i slutet av april).
Det vore likaledes bra om jag kunde infinna mig i tid till mitt vittnesmål i korruptionsrättegången kring arenabygget i Solna. Inte för att jag tror att det kommer hjälpa, dels för att jag vet för litet, dels för att de stora fiskarna alltid går fria. Byggbolagen som mutat kommer offra någon småfisk, på sin höjd. Kommunens ansvariga politiker har "bara" brutit mot Kommunallagen, en lag som konstigt nog varken faller under allmänt åtal eller har någon straffpåföljd. Revisorer må kritisera, Solnaborna rasa över slöseri med deras skattepengar men, som någon försvarsadvokat sagt, "folk kommer glömma och gilla den nya arenan när den står klar". Och så är det säkert. Åtminstone tills de röda siffrorna i arenabolagets bokslut börjar lysa och det är dags att skjuta till mer kommunala pengar. Alltmedan PEAB, Fabege och de andra skrattar hela vägen till banken.
Så, vad är egentligen viktigt att ägna sig åt här i livet?
Undrar hur det gick för Thorsten Flinck förresten?

Val, spökskepp, UFO eller … pirater!?!

Först ser det bara ut som om radarlampan på navigationsbordet hängt upp sig. Den lyser envist rött, som om den tog emot en signal från ett skepp i närheten, trots att radarskärmen inte visar något inom vår guard zone. Ett noggrant svep med en känslig kikare visar dock en svag ljuspunkt vid horisonten och efter en stund kan vi även uppfatta en svag, smal skugga på radarskärmen. Det konstiga är att den inte visar någon AIS, en identifikationssignal de allra flesta båtar har.
Det är sent på kvällen, vi befinner oss några tiotal mil utanför Sierra Leones kust och jag känner mig minst sagt obekväm med situationen. De andra retas när jag envist frågar vad det kan vara därute, som inte identifierar sig och går med nedsläckta ljus. - En val kanske? säger någon och garvar. - Nä, jag vet, en u-båt! - Eller spökskepp! fnissar en tredje. De har otroligt roligt åt sig själva, och kommer med nya förslag hela tiden, typ pirat-aliens maskerade i valkostymer, men tystnar snabbt när jag meddelar vad jag ser på radarskärmen: Det främmande fartyget har ändrat sin kurs och styr nu rakt emot oss i hög fart!
Deras radarsignal är inte längre dold, och den visar att de kommer hinna upp oss inom 13 minuter. Vinden är fortfarande obefintlig och vi går med en motor i c:a 7 knop, medan de gör 15 knop. Vi startar den andra motorn och drar på full gas, men kommer ändå bara upp i max 9 knop. Den andra båten syns nu tydligt mot det nattsvarta havet; plötsligt med inte bara full navigationsbelysning utan även med några slags starka strålkastare på däck.
Jag rekapitulerar plötsligt vad jag läst på nätet om pirathotet, som börjat sprida sig även till Afrikas västra kust och hinner tänka många tankar om kidnappning, våldtäkt och mord. Jag minns också tydligt vårt svar på tullens fråga när vi lämnade Australien: Nej, vi har inga vapen ombord, förutom lysraketerna då…
Men nu får vår vanligtvis så milda och lugna kapten något hårt i blicken. "Ha, det här ska vi nog bli två om. Jag har inte för intet tillbringat fem år i Israeliska flygvapnet och flottan". Tydligen med specialisering på s k "electronic warfare", vilket förklarar varför vi en kort (i mitt tycke är den oändlig) stund senare ser hur den främmande båtens radarsignal pekar en bit vid sidan av oss. Och avståndet ökar!
Vi har stängt ner alla instrument, släckt ner båten fullständigt och gjort en kursändring som gör att vår båt befinner sig i en vinkel till deras som gör den så smal och svår som möjlig att upptäcka på deras instrument. Men inte förrän några minuter efter att vi stängt av sonar, AIS och radar, för dessa lämnar elektroniska "spår" efter sig som gör dem möjliga att se även några minuter efter att de stängts av. (För övrigt samma manöver som gjorde att vi såg deras båt när de trodde sig närma sig oss i osynlighet.)
Vi vet fortfarande inte vilka de var. Kanske pirater, kanske illegala fiskare, flyktingsmugglare eller vrakplundrare (treasure hunters) som inte ville ha inblandning i vad de gjorde. Vi hade hur som helst väldigt litet intresse av att stanna och att ta reda på det.

Den oglammiga delen av sjömanslivet

På jordens mest avlägsna ö St Helena fanns av naturliga skäl inte mycket att handla. Under de månadslånga intervallen mellan leveranserna från det enda fraktfartyget gapar hyllorna i livsmedelsbutiken för det mesta tomma. Eftersom det nu är snart en månad sedan vi lämnade Sydafrika är det därför ont om färskvaror på båten. Återtår att förlita sig på fiskelyckan. Därför har vi ständigt två revar ute, men tyvärr har fiskarna mest käkat upp våra beten istället för att vi ätit dem.
Efter att ha ätit omelett på lindrigt färska ägg och konserverad tonfiskröra till middag, blev upphetsningen därför stor när det strax före solnedgången rasslade till i en av spörullarna. En liten tonfisk på ett kilo halades in och rensades och de flesta i besättningen jublade. En kvinnlig matros, som tidigare simmat med gulliga småtonfiskar som slagit följe med båten, funderade dock på om det inte fanns någon form av vegetarianism där man åt kött men inte fisk? Resten av besättningen förnekade detta och kastade glatt i reven igen.
Det dröjde bara en minut, så var det napp igen! Denna gång en tonfisk som var tio gånger så stor. Minst. Av den anledningen fick en annan besättningsmedlem (gissa vilken) stå i byssan och filea en blodig och hal jättefisk till långt in på kvällskvisten.
Vad vi ska äta till middag idag? Gissa ett ton gånger... Och skulle det inte räcka till Kanarieöarna har vi massor av konserver i kölsvinet. Varav 24 stycken med tonfisk.
Vi har äntligen fått litet vind, tyvärr dock så gott som rakt förifrån. Motorns dieselbrum blandas med skrammel i bom och beslag från segel som försöker fånga en alltför snäv vindvinkel, alltmedan vi stampar fram i atlantvågorna. Av någon anledning känner jag mig för första gången på denna resa en aning illamående där jag sitter i skuggan under rufftaket i 32 graders värme och försöker skriva detta.

Plötsligt händer det

Vi sitter och äter lunch i hettan när jag plötsligt får syn på dem bara 20 meter från båten. 1, 2,3 nej fyra stora valar! Vi har förvisso haft närkontakt med val förut, men det enda spåret efter den händelsen var ju ett krossat roder och en avbruten köl, sa det här mötet var definitivt bättre! Den mäktiga känslan av att se en väldig vattenstråle spruta upp fran den stilla havsytan, de tunga kropparna som vältrar sig upp och ner igen, for att avsluta med en majestätisk vinkning med den enorma stjärtfenan, det var fantastiskt. Vetskapen om att enbart en kraftfull snärt med stjärten hade kunnat sänka baten gör oss väldigt små och ödmjuka.
Efterat kollar vi i artboken och konstaterar att det med största sannolikhet var sa kallade Bryde's wales, en val som kan bli 13 meter lång och väga 13 ton.
Annars allt väl, även om stiltjen och hettan tar på krafterna, nästan mer än cyklondygnen pa Indiska Oceanen. Eller nej, kanske inte ändå. Det vore oerhört förmätet att klaga nar man betänker att jag igår kvall, efter att den brännande ekvatorsolen äntligen gått ner vid sjutiden, satt med en kopp isthe i cockpiten, hade en magnifik solnedgång över ett spegelblankt hav åt babord och en fullmåne med vitgnistrande mångata rakt emot båten på styrbordssidan.

0*00.001S 14*38.839W

På natten stå jag inte ut längre. Tanken på att gå och lägga sig i en hytt där det fortfarande klockan tio på kvällen är 29 grader varmt är outhärdlig, så jag tar min kudde och går upp på hyttaket och lägger mig. Vi är bara en grad från ekvatorn och på Atlanten rör sig dyningarna som ett sakta böljande dansgolv.
Under nätter med mindre månljus är stjärnhimlen överväldigande så här tusentals mil från civilisationens alla neonljus. Men ikväll är det nästan fullmåne och jag kan bara urskilja Venus, eller om det är Neptunus, strax öster om månen. Fast jag tror inte man kan prata om väderstreck på himlavalvet. En stjärnas position måste väl beskrivas i någon sorts vinkel mot horisonten? Äsch, varför lyssnade jag inte bättre på fysiklektionerna i högstadiet? Till dessa funderingar somnar jag under natthimlen och sover bättre än jag någonsin gjort under mina drygt tre månader till sjöss.
Tidigt nästa morgon når vi ekvatorn. Det är en mäktig känsla. Trots att många korsar den med flyg titt som tätt numera, är det få förunnat att få göra det till sjöss, i direktkontakt med vattenytan. Jag är dessutom övertygad om att det är roligare att göra det med åtföljande initiationsrit av kung Neptun (kaptenen utklädd i lösskägg, krona och treudd) och "dop" i det kavlugna, salta och väldiga havet, än att gäspande höra piloten på planet till All Inclusive-resan till Maldiverna knastra: "Nu korsar vi ekvatorn".

Vart jag mig i världen vänder

Vi är bara en breddgrad från ekvatorn nu, och Atlanten ligger nästan stilla som en spegel. Förr i världen var dessa trakter fruktade för sina "doldrums", stiltjebälten, som om det ville sig illa kunde få en båt att ligga och guppa i hettan tills bränsle och vatten tog slut. Nu är vi utrustade med såväl stora bränsletankar som watermaker, men man förstår ändå känslan som kunde få sjömännen att flippa ur.
Då fryser jag nog hellre ihjäl. Kölddöden lär ju vara en rätt behaglig död, då man helt enkelt lägger sig ner och somnar i en snödriva. Nu känner jag mig istället som en groda i kastrull med sakta uppkokande vatten. Inte ens havet känns som om det svalkar längre. Inte konstigt, då en koll med termometern visar att det är 29,3 grader varmt…!
Jag går tillbaka upp på hyttaket och fortsätter läsa Patti Smiths bok om Robert Mapplethorpe "Just Kids", men den coola namedroppingen blir närmast delirisk i hettan. Spinnakern slokar som ballongerna barnen vägrade ta ner efter barnkalaset. Lyckligtvis visar väderutsikterna på starkare vindar norr om ekvatorn. Vid Kanarieöarna snurrar till och med en liten orkan omkring.
Men just nu fruktar vi mest för att Spotifylåtlistorna bara går att lyssna på en månad offline. Musik blir viktigare när världen snurrar långsammare och man får mer tid att tänka och känna. På något sätt är det både helmysko och litet häftigt när Den svenska Björnstammen eller något av Parken ekar ut över Sydatlanten. Kanske för att de är så ryckta ur sitt sammanhang. Andra låtar tycks istället äntligen befinna sig i sitt rätta element. Reggae till exempel, som kan låta rätt långsökt hemma, passar bättre i den här kontexten. Urflippade låtar som Scorpions, ELO, Noah and the Whale och Toto ("...I guess it rains down in Africa…"!) får en ny och djupare innebörd.
Herregud. Kanske håller vi också på att flippa ur?

Gryning - ångest eller underbart?

I det vanliga, hårda livet i land har gryningar alltid symboliserat någonting hemskt och deprimerande för mig. Gryningen är den tid på dygnet då jag är som skörast, känsligast och har närmast till tårarna. På hemväg efter en allt för sen fest med för mycket att dricka, som kanske inte ens blev kul. Uppväckt i sängen av en mardröm och för rädd för att våga somna om. Eller stresstankar, då hårddisken snurrar igång direkt efter den allra mest nödvändiga, tunga medvetslösheten mellan midnatt och blekgrå dager. Vargtimmen, då jag grubblar och ältar, samtidigt som lakanen fastnar och river över kallsvettig hud som redan har obehagskrypningar inför tanken på arbetsdagen som bara är en kvarts slummer bort. Här på båten kan arbetsdagen vara från 1-4 på natten, eller från 4-7. På den senare nattvakten får jag plötsligt uppleva gryningar som tar andan ur mig, men inte av ångest utan av förundran. Soluppgångar på Sydatlanten är som, jag vet inte v
ad jag ska jämföra med. Solnedgångar i turistbroshyrerna kan inte ens mäta sig med dem. Det är bara hav och himmel och när nattstjärnorna släcks och ersätts med det där milda, livmoderrosa och silverlovande men ändå så oändligt milda och förlåtande morgonljuset som torkar upp tropiknattens fukt, tar jag min thekopp och går ut och sätter mig på akterdäck och bara är. Ingen stör mig, inga plikter kallar än att kolla radar, kurs, fart och segel med jämna mellanrum. Inget dramatiskt eller jobbigt har hänt eller kommer att hända, förhoppningsvis, och följaktligen finns just inga grubblerier att ägna sig åt. Istället får tsnkarna tid att slingra sig riktigt långt bakåt, till sådant som man trodde man glömt, eller framåt till idéer och drömmar man inte ens visste att man hade. Minns plötsligt de där skumma klick-klack-bollarna manskulle lära sig jonglera med i lågstadiet; de som satt på ett snöre och som när de kom i otakt gjorde skitont på knog
arna. Exakt hur plasten såg ut och luktade. Jag hade ett par ljusgröna. Soregn över att jag inte kan skriva till min döda morbror och min kusin och dryfta båtsaker som jag vet skulle intresserat dem. Har inte alls gråtit färdigt, som jag trodde. Det har man ju aldrig, jag vet, men att det var så mycket kvar. Mer tid att tänka är skitjobbigt. Men bra. Och gryningar måste upplevas, även om de ibland är sorgliga. Och gryningar kan också betyda hopp, inte bara att man somnat för sent eller vaknat för tidigt.

Allting är relativt del ll

Hörde att det blivit vår i Sverige. Känns konstigt. Jag har ju inte ens upplevt den svenska vintern i år. Här ute pa havet är det andra bullar. Heta sådana.
I motsats till överfarten på Indiska oceanen, där det blev kallar för varje dag och breddgrad vi kom söderut, blir det på Sydatlanten varmare för varje breddgrad norrut vi kommer. Fem dagar kvar till ekvatorn och värmen är redan så påtaglig att jag helst vill befinna mig på båtens badplattform hela dagen, liggande med en hink i handen som jag öser vatten över kroppen med varannan minut. Idag är det 32 grader, även inomhus,(eller heter det inombåts?). Alla ambitiösa sysslor får vänta tills vi kommer över ekvatorn och mot kallare klimat igen.
Förutom att putsning av rostfria saker på däck (som bara heter rostfritt men inte är det) ter sig onödigt för att det ända ser likadant ut efter bara en vecka till på öppet saltmättat hav, ter det sig nu även omänskligt i den obarmhärtiga vitgnistrande solvärmen.
Istället ligger vi platt och bara lyssnar på löjlig musik och dryftar stolliga diskussionsämnen. Vilken av de här tio svenska eurovisionsschlagerlåtarna skulle vunnit i ditt land? Jag vet inte om det faktum att Carolas "Främling" vinner bland den icke-svenska delen av besättningen tyder på solsting eller på att det är en given eurohit. Samma sak när samtalet kommer in på frågan om vilket bakverk man mest liknar till sin karaktär. Jag får helt enkelt inga röster alls på att vara lik något bakverk, utan kallas för citronläsk. Det är nog bara för att juryn är varm och törstig.
Fasen vad tiden går fort när man har tråkigt. Imorgon är det redan pizzadag igen. Man skapar sig små rutiner, minsann.

Vad saknas i livet?

- Vad saknar du mest där ute till havs? Den frågan får jag ofta av vänner som mailar mig, och jag kan inte svara. Förutom det uppenbara, att få en son-kram, (om än sällsynt även i land), så är det inte mycket.
Internet förstås, speciellt i början. Van som jag blivit vid att alltid kunna kolla upp en filmtitel, spela en låt eller kolla fakta om något man diskuterat´r, känns det oerhört frustrerande att famla efter iPhonen eller reflexmässigt trycka på webläsaren på datorn för att sedan upptäcka att, nej, det går ju inte. Första hamnarna vi anlöpte rusade jag iland med telefonen viftande över huvudet för att om möjligt leta upp en WiFi-punkt. Det måste ha sett väldigt roligt ut. Eller fånigt, rättare sagt. Nu har jag börjat anteckna saker jag ska kolla upp, läsa eller hämta på nätet, men när jag sedan sitter där på något Internetcafé, undrar jag ofta vad det var som kändes så livsviktigt med det.
Att kunna gå i kylskåpet och dricka ett stort glas juice kanske. Att hitta på ett projekt och genast kunna genomföra det, med alla affärer inom räckhåll. Brödummin. Kardemumma. Riktig vaniljsås istället för den "custard" som liknar var och smakar ingenting. Lyxen att kunna äta färska grönsaker istället för att försöka hitta en omöglig bit på de som finns kvar ombord. Äta en hel skål med mandariner. Att få känna sig litet kall. Fast så fort jag blir kall blir jag jättegnällig. Sedan jag anlände i 38 graders värme i Darwin, Australien har jag bara frusit en gång, och det var vid de mest södra breddgraderna på Indiska Oceanen - och då visade det sig vara 20 grader!
TV-nyheterna. Jag visste inte ens att Victoria fött barn. Fast jag hade å andra sidan missat att hon var gravid, och det måste hon ju ha varit redan när jag lämnade Sverige för tre månader sedan.
Löjliga saker som knäckebröd och Kalles kaviar. Jag tyckte alltid att människor överdrev när de bad om sådana grejor när man hälsade på dem utomlands, men nu har jag blivit likadan.
Men mest av allt saknar jag nog att kunna röra på mig. Som jag skrev om för några dagar sedan, har några av besättningsmedlemmarna föresatt sig att träna på däck varje dag. Förutom armhävningar, sit ups och "plankan", är det dock svårt att hitta på övningar som inte kräver verktyg. Båtshaken, en tamp och ett par oljedunkar funkar till viss del, men jag skulle vilja ha ett löpband. Det borde ju inte vara helt omöjligt att konstruera en skjutbar lucka i durken som gömde ett band under? När man kan bygga segelbåtar med hot tubs på fördäck så… En javla pool pa dack kanns onekligen litet onödigt nar man har hela Atlanten runt sig. Den ar stilla och varm idag. När värmen redan klockan nio på morgonen kryper upp emot 28 grader knyter vi ett rep efter båten som vi hänger och svalkar oss i. Två små tonfiskar hänger också med och simmar i samma fart som båten.
Vad saknas i livet? Just nu ingenting.